nej, nu måste jag faktiskt säga såhär.
jag längtar hem.
jag har kommit till en punkt då jag inte trivs med min nuvarande livsstil, för att den tar kol på mig.
missförstå mig inte, jag älskar mitt liv här egentligen, men just nu mår jag inte så bra.
jag är konstant trött, seg, emotional, sjuk, you name it.
och jag har kommit fram till tre saker jag måste göra: jag måste röra mig mer (SKA joina gymmet nästa år, nu har jag skrivit det här, kom ihåg det), dricka mindre (det är läskigt hur jag känner att min kropp säger ifrån nu) och sova mer.
och när jag kommer hem vet jag att hur många jag än vill träffa och hur mycket jag än kommer att göra så kommer det inte ens va hälften så ansträngade som allt är här.

jag är stressad, det är folk överallt hela tiden, jag måste klara allting själv.
det är iofs också saker jag tycker om ibland, men nu är allt bara hsjdfkfdl.
mathandling, viktiga papper, bankärenden, tvätt (hatahatahata!), plugg, städning, delat kök med NÅN som tar mitt durkslag samt mina tallrikar hela jävla tiden utan att diska hahah.
jag vill ha en dag helt själv då jag kan göra ingenting, jag vill att nån lagar mat till mig och tvättar åt mig, jag vill ligga i en soffa och slötitta på tv, jag vill skojbråka med alice, jag vill gå i skogen med mamma och pappa.
jag vill ha några dagar då jag bara ser folk jag tycker om = jul.
jag behöver ny energi så jag kan komma tillbaka hit lika pepp som jag va i september.

och i grund och botten saknar jag nånslags familjär trygghet, nån/några som tar hand om en och vet allt om en.

men, det finns ett stort men.
när jag åker hem den 17e december betyder det att jag har sagt hejdå till personer som betyder mycket för mig och som åker tillbaka till USA.
det betyder framför allt att jag kanske aldrig mer kommer se en av mina närmaste vänner här, mike.
vi har haft våra duster och en ganska underlig relation, men nu han har blivit som en brorsa och jag har insett hur mycket jag kommer sakna honom.
men sånt är livet antar jag.

så, jag va bara tvungen att få ur mig detta.
hoppas ni fattar att jag inte vantrivs utan bara har en tillfällig svacka.
men den har varit några dagar nu så jag börjar bli trött på den.
trött på mig själv, för det värsta jag vet är att vara "svag".

aja nu ska jag skärpa till mig och gå till kvarterskrogen och dricka ett glas cola och bara umgås med folk.
och förhoppningsvis vakna utvilad imorrn.