Hej på er. Om ni undrar varför jag inte bloggar så mycket nu är det för att jag orkar inte riktigt. Det är så mycket skönare att sitta i mjukiskläder i soffan och titta på tv. spela spel och dricka kaffe och äta pappas lingonkaka. Det är otroligt skönt att vara hemma ett tag nu, lämnar knappt huset och jag älskar det. Har såklart träffat mina bästaste vänner också, och mer ska det bli. Men jag blir alltid lite galen när jag är hemma. Får alltid ångest över folk man har lämnat/som har lämnat en för att åka till sina respektiva länder, och aldrig ska träffa igen, och också över dom som jag måste säga hejdå till som befinner sig i borås nu. Jag kan inte åka till london nu på lovet för jag har helt enkelt inte råd, så när asianbabes åker tillbaka kan jag inte träffa dom förräns till sommaren, alternativt kanske inte förrän i september om dom åker och jobbar på camp america, och det mår jag nästan illa av för jag har saknat ihjäl mig efter dom hela terminen.

Jag är nästan lite rädd för 2010. Jag har så mycket att se fram emot, men så många avsked väntar, och jag blir bara sämre och sämre på dom. Inte bara till människor, utan också till platser. Jag lever i stort sett i mina resväskor. När jag packar dom är jag alltid pepp på att åka till nåt nytt, eller tillbaka någonstans, men också alltid lite vemodig för att något inte får plats i väskan, något måste slängas, eller för att jag vet att jag aldrig kommer komma tillbaka just hit, med just dom här personerna, med just dom här prioriteringarna i mitt liv. Och att den som följer mig till bussen, tåget, eller flyget och ger mig en välbekant vänskaplig kram, familjära ord och hjälp med väskor kommer jag inte se på ett antal månader. Och till alla dom jag sagt vi ses igen, och vi kanske aldrig gör det. Jag kanske aldrig gör den där galna roadtripen och träffar alla i det gamla gänget, jag kanske aldrig åker till australien och jag kanske aldrig är host till den eller den eller den på deras eurotrip. Det kanske var, är eller kommer bli dom sista mötena.

Jag ser fram emot allt år 2010 utom allt som blir "det sista" med folk. Små eller stora farväl, det är fortfarande jobbigt. Det är fortfarande en trygghet som försvinner. Det är fortfarande en man skrattat så man gråtit med som man aldrig ser mer, någon man beundrar i smyg man aldrig sneglar på igen, någon man kanske inte varit så nära, men som ändå alltid varit där som inte kommer vara det mer, någon man aldrig kommer äta fyllemat med fyra på natten igen, någon som aldrig kommer skratta åt ens uttal igen, eller någons hand man aldrig kommer ta igen, och någon man aldrig kommer rodna efter att ha kysst igen. Jag är så trött på avsked.