Har ju inte lagt upp så många sommarbilder, och nu när det är så grått och tråkigt kan jag ju roa mig med detta :)


Falkenberg

Mera Falkenberg - tältsemester

strandtennis

bikinin jag fyndade i LA och ångrade när jag inte hade pengar i NY, men sen slutade ångra när jag kom hem haha.

Fin syster

En rocka på havets hus i Lysekil. Tycker den ser ut som spöket casper, haha.

Siki och våran röda trappa.

Ven. Och byst. 

Ven

Brunch! Skapade denna culinariska upplevelse alldeles själv faktiskt :P

Verandabygge

stäääääääädsmusikäääääänteeeerna performs i will survive tror jag bestämt



sen blev det after work, då gick det utför haha!

Nu orkar jag inte mer för den här gången.
Ikväll ska jag på inception, hoppas den är så bra som alla säger, för den är fan två timmar och tjugoåtta minuterrrr.

Ibland är jag fruktansvärt egoistisk. Ibland är jag otroligt fokuserad på mig och vad jag kan göra för att ta mig fram här i livet. Ibland önskar jag att jag bara kunde trycka på en knapp och allt bara gick min väg. Ibland tänker jag att jag skiter i andra, sålänge det funkar för mig.  Det är roligt att tänka på sig själv och att göra saker för sig själv - det är ju just den man är närmast, alltid.

Men nyckelordet är ibland.

Jag vill inte bygga ett samhälle på dessa grunder. Ordet "liberal" betyder inte längre frihet för mig. I Sverige just nu betyder det "egoism" för mig. Ni kan kalla mig vad som helst, kommunist, hycklare, "du vet inget förrän du själv tjänar pengar", och så vidare. Men jag förstår inte vad som är så vackert med att sträva efter ett samhälle där målet är att SJÄLV ska man gå igenom livet, man ska inte hjälpa andra, man ska få göra precis vad man vill, hur man vill, när man vill, även om det sker på bekostnad på andra. Nej, jag har aldrig förstått det där med att vara "liberal". Ett tryggt välfärdssamhälle borde alla vilja bidra till. Statliga medel och institutioner ska användas för att hjälpa människor att ta sig framåt. Har man ingenting är det inte särskligt möjligt att jobba sig uppåt. Man behöver en trygg grund och hjälp. Hur många har egentligen börjat jobba på Mc Donalds och sen blivit chefer osv? Sådana möjligheter är verkligen begränsade. Och hur lösningen till det skulle kunna ligga i fler skitjobb, praktik med 75 % lön istället för i FLER LÄRARE och BÄTTRE UTBILDNING är för mig helt jävla absurdt.

Den här veckan och förra veckan måste vara årets kontraster alltså. Förra veckan gjorde jag... ingenting? Och jag klagade på det, och ja, även om jag är svintrött nu är det 100 gånger roligare att ha rätt mycket på sin agenda. Jag hade ju klarat mig utan det konstanta bilkörandet, för det är inte lika roligt som BT och reportagen för close to home men... ett nödvändigt ont.

Hur som helst, jag har lite writers block nu när det gäller allt jag borde skriva. Förresten, om nån sitter på numret till nån i bob hund får ni gära säga till, haha.... Idag fick jag veta att basisten i bob hund, "ja han har ju träben, eller ja inte trä kanske, men det är amputerat, det är därför han alltid står så jävla stilla!" Hahahaha. Det va nästan dagens. Så okej, eftersom jag inte får ut så mycket vettigt av det här ska ni få ta del av något jag hittade på the almighty wikipedia idag, från bob hund-sångaren thomas öbergs sommarprat. Jag vek mig av skratt i alla fall, take a look:

bob hund har fått en spelning i Solna 1992. Vi ska ta i allt vad vi kan. Redan vid soundcheck så hoppar jag upp så jag landar på knäna och river hål på byxorna. När vi väl spelar så har jag kanske druckit en halv starköl innan och jag hoppar på knäna, det är rock och vi tar i 45 minuter, och jag har kanske landat på knäna 10 gånger när konserten är slut. Vi är uppe sent, och omöjliga att ha att göra med, jag känner ingen speciell smärta. Men dagen därpå när jag vaknar har jag fruktansvärt ont i knäna, så jag måste gå till doktorn. Så jag åker upp till akuten och jag får träffa en läkare. Jag pratar med honom och han frågar vad jag har gjort. Så vi röntgar knäna och jag får komma tillbaks till honom. Det var inget fel på mina knän, jag hade bara lite ont. Sedan frågar läkaren: "Var du full?" Nä. "Knarkar du?" Nä. "Okej, det här var ett konstigt beteende, jag ser det här som ett självmordsförsök", säger han. "Du får en remiss av mig och nu ska du till psykakuten". Och jag får ett par kryckor, jag stapplar iväg och jag hinner titta vad det står på den här remissen, då står det så här: "Patienten hoppade fem meter upp i luften utan droger". "Utan droger" är understruket så hårt att det har gått hål på papperet. Jag går in på psykakuten och det var en väldig konstig "Gökboet"-stämning därinne. Det är nån som mår jättedåligt, nån som gömmer sig bakom en palm och nån som sitter alldeles ensam och gömmer ansiktet i händerna. Och sen kommer jag in i ett rum och där står en kvinna i vit rock som sätter på en bandspelare. Bandspelaren går i gång och jag ska svara på första frågan. "Berätta varför du hör röster som befaller dig att kasta dig ner på marken", frågar hon. Nu blir jag nervös och tänker att det här kommer att ta lång tid och jag kommer med motargument. Om en fotbollsspelare bryter benet i en närkamp, ska han låsas in då? Eller om en stuntman gör ett misslyckat hopp, ska man medicineras då? Är det inte så att om man spelar rock och råkar landa på knäna, är det inte för att man är inne i musiken? Sedan efter mycket om och men, så kom vi fram till att det var ett olycksfall i arbetet. Den dagen åkte jag hem svettig och darrig med ett leende på läpparna. Att jag två år senare verkligen bröt foten på en konsert i Skellefteå, det är en helt annan historia.

Hahaha. DET kallar jag känsla för musik.

En annan grej. Något jag verkligen tycker om är att minns något fint utan att sakna det. Att bara acceptera hur trevligt det var då och ta fram minnet ibland. Efter en pratstund, en låt, eller något annat som får en att minnas en speciell stund eller en speciell person.

Just nu minns jag hur mycket jag hur mycket jag log när du hade på dig det du visste jag tyckte du var snyggast i världen i, drog ned min röda mössa över mina ögon och sa att det är bättre vi åker bil dom där fem minuterna till restaurangen så jag inte fryser ihjäl. Jag sa att jag fryser inte, för jag är en viking, men let's go in the car then you fat american, haha. När vi var framme sa du att du ville spå mina händer över bordet och till slut höll du dom bara.

Vi skrattade båda åt det och kallade det "lame" ett tag senare för då hade vi nog nästan glömt hur jävla pirrigt och underbart det faktiskt kändes. Men det gör liksom inget för in the long run minns jag ju hur mina kinder blossade och hur det blev en mycket bra start på vintern.

Eftersom jag helt enkelt är för trött för att skriva ett jätteargt inlägg om allt jag läst som är åt helvete idag så lägger jag upp en bild på min katt istället.


Mjau!

BT var jättekul idag! Imorrn börjar det på allvar, ser fram emot det.
Idag har jag också pratat med Jan Jämte i Khoma och han var för jävla skööön alltså.
Jag tror jag gillar vad jag utbildar mig till!

Dagens mest oväntade va nog att jag och alice, efter cirka tre timmars konstant tittande på disaster date, room raiders och the x-factor gick ut och joggade i regnet. Det va riktigt nice - efteråt...

Veckans mest spektakulära var ju att jag träffade en gammal vän, och det var en väldigt bra reunion. Det var skönt att inse att vi fortfarande går så bra ihop. Vi hade våra duster, och blev väl helt enkelt väldigt trötta på varandra, men det känns liksom bra att veta att vi inte slösade bort alla åren då vi umgicks konstant. Jag borde ha tänkt så tidigare, att man är inte bästa vän med någon så länge for nothing. Jag borde tänkt på alla gånger vi gråtit av skratt istället på hur mycket vi irriterade varandra ibland. Underbart att vi har en positiv relation igen i alla fall! Det behövde nog ta lite tid.


On a completely different note så drömde stressdrömmar hela freaking natten last night, jag haaaaaatar sånt. Jag minns inte exakt vad jag drömde nu, men att jag missade flygplan, tåg, bussar, glömde saker, sprang efter något/någon, och vaknade av att hjärtat slog fortade än en kolibris vingar fladdrar. Sjuuukt. Och ofta man drömmer sånt natten till en söndag. Jaja.


Imorrn börjar min praktik på BT! Ska bli intressant. För tillfället vet jag nada, men det blir nog bra.


Luuuuuukta på blommorna. Nej, men det här var när jag va med min kära familj på Ven, då det va nån SVENSK JÄVLA SOMMAR att tala om.

Idag känner man att man lever, så att säga. Huvudet dunkar, men det var det lätt värt. Jag skulle ha tagit kort igår alltså, men kameran lämnades hemma, och lika bra var väl det, då jag lämnade min väska obevakad LITE för länge, men folk på trädgårn är tydligen hederliga.

Salem alltså. Klassiskt skolad - det märks. Vad underbar han är, jag blir verkligen glad av att se och höra honom. Kul att han gjorde en cover som va lite dirty, och att låten roxy tydligen handlar om att ha en könssjukdom. Det är inte bara sötlockar och good song inte, haha.

Just nu lyssnar jag på Khoma. Varför det, undrar ni kanske. Jo, idag kan jag säga nåt så snofsigt och pretto att jag lyssnar på musik i jobbsyfte, sug på den ni! Förklarar mer sen - erkänn det är lika spännande som att vänta på när Kenza och Forni avslöjar sina nya projekt?!!!1111ettelva....

Inte lika spännande som Kissie dock, dit når jag nog aldrig, haha.

Tequila är för övrigt världens bästa alkohol. Jag tog ju som sagt inga bilder igår, så ni får en från den urspårade men ack så underbara jobbfesten, där det också konsumerades tequilaaa:

Som en kommentar på facebook: "It's a D-chord. D is for drunk."

Sju veckor kvar till val och jag kan inte läsa tidningen en enda dag utan att vilja slita den i stycket eller slå sönder datorskärmen. Fy fan för folkpartister. Det är nog det sista partiet jag skulle rösta på någonsin. Sju veckor kvar till val, och plötsligt tycker den största idioten som går i ett par skor - vår allas Jan Björklund som - att nu är det dags att lagstifta mot burka och niqab i klassrum - något som kanske en handfull i Sverige faktiskt bär i klassrum, de flesta muslimer i Sverige har ju faktiskt INTE heltäckande slöjor. Men oj vad det finns smygrasister som gottar sig i detta hemma vid frukostbordet nu, och tänker att Jan Björklund, han har allt förstått att muslimer är det största hotet mot det svenska. Hans argument, att en heltäckande slöja förhindrar kommunikation mellan lärare och elev är också typiskt svenskt, då han inte vågar angripa själva slöjan och islam, men det finns ju ingen chans att det argumentet kan bli ens i närheten till färdigdiskuterat till valet. Antagligen kommer den här lagen aldrig gå i lås, men folkpartiet vinner väljare, precis som dom gjorde när dom föreslog språktest för invandrare. Jag äcklas. Jag röstar fan hellre på moderaterna än folkpartiet, dom är så jävlas sliskiga och luriga och DESPERATA.

Det här var ju lite roligt, från DN, en studie från Uppsala Universitet om mångfald:
De som är extremt negativa till mångfald ökar i årets undersökning till 5,7 procent. De extremt negativa attityderna återfinns framför allt hos män och lågutbildade.

Suck.
Nej, blir det borgerlig vinst så gråter jag. Kan ju inte säga att jag emigrerar för det har jag ju redan gjort antar jag.

Nu är mitt bloggsommarlov över. Jag vet inte varför jag är så  dålig på att skriva på sommaren, det är nog då jag tänker som allra mest. Ja, det är nog just därför, jag vill ju inte riktigt dela allt här, och vill inte riktigt visa hur blödig jag här, men det har nog varit ett tema de senaste två sommarloven: saknad. Jag vet inte alltid vem eller vad jag saknar, men det är en konstig känsla som spökar inombords, men i år tar den i alla fall inte över.

Nej, jag måste säga att jag har hittat något slags lugn den här sommaren. Jag har umgåtts väldigt mycket med min familj, och våra weekendresor till campingar vid havet och fina sjöar har gjort att jag verkligen kan andas ut och inse hur bra jag mår med dessa smått udda och otroligt älskvärda varelser. Jag har jobbat med något jag älskar för sjätte året i rad, med underbara människor som får mig att gråta av skratt varje dag på jobbet. Jag har inte slösat tid på att träffa folk "bara för att" utan faktiskt bara spenderat tid med vänner jag tycker om, och träffat nytt folk jag klickar med. Jag har lärt känna någon jag egentligen känt länge väldigt väl, och det är synd att det har tagit en sådan lång tid innan man vågar prata om något lite djupare med varandra än vad man ska äta till lunch.

Det finns så många intressanta och snälla människor som man missar, varje dag. När man får en magkänsla ska man följa den - när man känner att man verkligen skulle komma bra överens med någon, då gör man oftast det. Jag har slösat så mycket tid på att försöka skapa en distans till människor, för att jag inte vill öppna mig själv för mycket, eller för att jag inte vill trampa någon på tårna. Det är dumt, och slöseri med tid. Man vill ju inte ha folk i sitt liv som bara tolererar en, som man ger ett lika starkt intryck som ett paket mellanmjölk. Jag vill hellre att folk älskar mig eller hatar mig. Jag är hellre någons fredagsmystacos och någon annans ärtsoppa än de flestas ostmacka. Haha. Ni fattar. Livet är för kort för mellanting.

Det enda positiva med mellanting är väl att de inte bidrar till just saknad.

Nu ska jag snart träffa någon som brukade vara min allra bästa vän r för första gången på mycket länge. Det ska bli kul och väldigt intressant!

Min nya favoritlåt, tycker det är en bra borderlinelåt mellan sommar och höst...