konichiwa bitches

Asså jag är verkligen besatt av robyn, varför i all världen har jag tagit så många års paus från henne? Jag har gått tillbaka till elsa 7 år som skrek av glädje när hon fick en silvrig dunjacka som robyn i "do you really want me" och mimade till show me love på roliga timmen. Okej kanske inte riktigt, men hade gärna varit robyn alltså, snacka om cool! Och hennes musik har ju förändrats ungefär lika mycket som jag har gjort sen do you really want me haha. Riktigt häftigt, jag får rysningar av the girl and the robot, så bra den är. Och nu återupptäckte jag konichiwa bitches, som är så sjukt rolig hah.

I'm so very hot that when I rob your mansion
You don't call the cops, you call the fire station

Hell yeah haha. Så iaf, jag har verkligen ett bloggsug, men vet inte riktigt vart jag ska börja. Jag har nog ett skrivsug överlag just nu,har blivit så mycket bättre på att sätta mig ner och verkligen skriva sen jag kom hit - antagligen för att jag inte hade såmycket att göra förut. Precis som när jag inte hade internet på två månader år 2006 och gjorde alla mina biologimemorykort hahaha. Det krävs lite mer tid än vanligt för att hinna bli kreativ.

Jag har startat ett utkast om något jag verkligen am dying to write, men jag läste igenom det och det är alldeles för mycket, alldeles för mycket för mig i en sånhär slags blogg iaf. Så nu tänker jag skriva om något helt annat - uppmärksamhet och bekräftelse.

Det skrämmer mig ibland hur beroende man är av andra just i detta sammanhang. Man vill bli sedd, hörd, bekräftad. Alla vill det, hela tiden, men till olika nivåer. Jag är ganska attention whorig tror jag, syns/hörs jag inte så finns jag inte brukar jag nog tänka. Däremot har jag inte nåt större behov av att skrika ut "JAG KAN!" på lektioner, men det vill jag minnas att jag hade när jag var yngre, typ lågstadieålder. Och när jag var tre år stod jag på bordet under släkt/vännermiddagar och sjöng snapsvisor - jag var det enda barnet i släkten då och fick MYCKET uppmärksamhet och jag älskade det. Sen gick jag i ett antal olika skolor och har sett många olika sortes konstallationer av människor och haft olika roller/fått olika sorters och olika mängder av uppmärksamet. Och nu är vi vuxna är väl tanken, men ändå känner jag mig ibland som ett litet barn och vill bara att alla ska prata med mig, titta på mig och förstå mig haha. Det låter löjligt, men det var det jag verkligen saknade den allra första tiden här. Det kändes inte som om nån ville mig något illa, men som att det inte riktigt spelade nån roll om jag var här eller inte, vad jag sa och gjorde, och det tycker jag är en jävligt jobbig känsla. Men jag blir lite irriterad att jag tänkte så, för det måste betyda att jag inte alls är särskilt stark i mig själv. Får väl hoppas att det utvecklas. För nu tänker jag, varför känns det egentligen lättare nu - okej, jag har fler vänner och gör mer saker så det är naturligtvis mycket därför, men det hänger ju ändå ihop med the attention. För jag har egentligen känt dom jag hänger med allra mest sen i början av terminen, men nu har vi blivit såpass nära att det inte är konstigt att nån skickar 15 sms med påminnelser för att se till att alla ska få veta att vi ska se på film, det är okej att säga att man kommer sakna folk som fan när dom åker hem, eller att man är freaking ensam och se om nån vill äta lunch med en, och man skäms inte ihjäl om man får snefylla och spyr ner en trappa (haha fast det hoppas jag ändå att jag kommer slippa ett tag till iaf) och man vet att om det trots allt händer kommer nån se till att man kommer hem, får i sig vatten och blir nedbäddad i sängen.

Jag säger fortfarande inte mycket på lektionerna, men nu vet folk vad jag heter, pratar med mig, har fått komplimanger för vad jag skriver, mina kläder, att jag flyttat till ett annat land, och jag liksom bara suger i mig det. Blir lite flirtad med också känns det som, och det boostar en ju löjligt mycket.

Så det jag vill säga är: jag är en sann attention whore.
När folk bryr sig om mig och visar det, så jag får bekräftelse mår jag 1000 gånger bättre.
Det är väl normalt, det är väl inte bara jag haha?

Kommentarer
Postat av: Jennica

Nej det är inte bara du haha.



:)

Postat av: linnea

hahaha jag hade också en silvrig dunjacka!! jag har också ett minne av ett par platåliknande svarta skor haha

2009-09-29 @ 20:56:45
URL: http://linneanyden.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback