Det är en konstig känsla att packa ihop ett helt år i två resväskor plus handbaggge. Det är en konstig känsla att säga hejdå till folk som man kanske aldrig träffar igen. Tid är ett så konstigt koncept. Jag förvånas åter och åter igen hur fort någon kan bli viktig för en, och hur fort det kan förändras. Hur olika det kan vara vem som får en att vika sig dubbelt av skratt, vem man vill berätta en hemlighet för, vem som kan läsa ens minsta ansiktsuttryck och vems fingrar genom ens hår som får en att rysa av välbehag. Vem man vill packa ner och märka som ömtåligt baggage och ta med sig hem.

Jag vet inte, jag vet inte vart jag ska ta vägen och vad jag känner kring något. Det är vid sånahär tillfällen jag önskar att jag verkligen kunde stänga av tankar och känslor totalt och finna någonslags autofocus, alternativt en inblick i framtiden på sådär en 10 år - för att veta vad som verkligen betydde något. Jag vet verkligen inte vilka ögonblick, vilka personer, vilka dagar, vilka nätter som kommer tränga sig in i märgen och finnas tillgängliga en längre tid. Och var, hur, och hos vilka jag har betytt något. För det är nog bara att inse, att dom platserna är begränsade, precis som platsen i mina väskor. Men förhoppningsvis är minnen och känslor lite lättare att komprimera för ge plats åt fler än mina kläder och skor från forever 21.