När jag var liten bodde jag i Kristinehamn i Värmland, där cirka 26 000 personer bor. Jag var tre år då min familj flyttade dit, till en stor grå villa med en underbar trädgård med hallonbuskar. Jag var väldigt blyg när jag var liten, och livrädd när jag vid fyra års ålder började gå till en dagmamma, och ännu räddare när jag började på dagis. Jag var van vid att umgås mycket med vuxna, som lyssnade på mig tills jag pratat till punkt och gav mig mycket uppmuntran. På dagis blev jag avsliten den roligaste dockan och sittandes med nån gammal solblekt serietidning i ett nafs och jag tror jag avskydde det till en början. Men samtidigt var jag lite nyfiken, och insåg snart att alla var inte som jag var van vid, alla pratade inte om det vi pratade om i min familj, och alla såg inte allt på samma sätt.

Jag fyllde fem, var fortfarande blyg och för rädd att klättra allra högst i klätterställningen, men jag hade vänner och oftast ganska roligt. Området där jag bodde bestod av fina villor, och det låg granne med ett område med enbart hyreshus - det enda området som bara bestod av lägenheter i Kristinehamn under den tiden skulle jag nog vilja påstå. Men den största och roliga lekplatsen låg precis mellan dessa områden, och senare fick jag lära mig att båda områden skulle gå på samma skola. Hur som helst, när jag var fem eller kanske sex år var jag på lekplatsen som var inom synhåll från vårt hus, vilket gjorde att jag fick leka där utan uppsyn av mina älskade hönsföräldrar (jag menar detta på ett bra sätt haha) några gånger, och en gång minns jag mycket tydligt. Jag träffade en tjej som inte gick på mitt dagis, lite äldre, kanske sju eller åtta år och hon berättade att hon precis flyttat med sin familj till hyreshusområdet. Jag tyckte hon var rolig och lite galen, så vi lekte hela dagen och hon fick följa med mig hem för att leka i våran trädgård. Mamma hälsade på henne, och frågade om hennes föräldrar visste att hon var här, varpå tjejen svarade "Ja, pappa blev glad, för han vill inte att jag umgås med n*grerna som bor där vi bor." Det blev helt tyst.

Det är snart val, och Sverigedemokraternas sympatisörer ökar. År 2006 fick dom fler mandat än nånsin, och det kan mycket väl tänkas att det blir ytterligare fler i år. Främlingsfientlighet bygger på rädsla och okunskap, det har tonvis med forskning bevisat. Därför är det otroligt dåligt att folk inte informeras tillräckligt om de olika kulturer som representeras i Sverige. Det också under all kritik att det inte finns någon neutral plats att ventilera sin rädlsa för det främmande. Debatten tas aldrig av någon, inte i skolan, inte på ett objektivt och informativt sätt i media. Ingenstans utom på ställen som redan är uppenbart för en viss åsikt. Vi kommer ingenvart, integrationen går bara bakåt. För att gå tillbaka till min berättelse om min barndom: När jag senare började skolan lärde jag mig uttrycket "kosovobanan" och trodde att det var ett riktigt ord, haha. Några år senare började ord som blatte användas mer och mer. Terrorist blev lika vanligt i det svenska ordförrådet som mellanmjölk. Misstänkta brottslingar utpekas som "invandrare" eller ännu hellre "muslim" i media, och inga svenskar vill gå på "invandrarskolor." Bidrag och a-kassa smutskastas av många som något lata utlänningar utnyttjar, istället för att ses som ett värdfälssamhälles skydsnät. Och varför egentligen? För att folk saknar kunskap, och har massor med obesvarade frågor.

Barn funderar mycket, och har dom mest politiskt inkorrekta frågorna som "varför ser han ut sådär?" Men frågan är om dom någonsin fick svar på det. Frågan är om inte den äldre generationen undrar ungefär samma sak som barn undrar på dagis och i skolan. Varför klär dom sig annorlunda, varför äter dom annan mat, varför kör dom andra bilar, varför har dom ett annat kropsspråk? Det är så mycket folk inte vet, från båda sidor självklart. Allt ifrån "varför vill hon täcka håret?" till "varför har hon sex innan hon har gift sig?" är frågor som måste besvaras, även om dom rör känsliga ämnen. För hur ska vi annars förstå varann, och acceptera varann? Det sägs att vi är jämställda i Sverige, men det är rent skitsnack. Information om olika kulturer och olika sorts människor måste nå ut, och då menar jag inte genom tre lektioner i högstadiet om islam eller en temavecka om mellanöstern eller en gästföreläsare på jobbet en gång vart tionde år då nån chef får för sig att fylla ut mötestimmarna lite. Då menar jag hela tiden, konstant, kopplat till alla ämnen, för det är ju precis det som det är.

Föräldrar, lärare, chefer och politiker FÅR INTE vara lata i den här frågan. Sverige går ju under. Det är ingen fråga om huruvida det är ett stort problem eller inte då Sverigedemokraterna har 25 % av rösterna i vissa län. Och jag kanske skulle ha dragits med av flickan som från tidig ålder lärt sig att mörkhyade inte var som hon om jag inte hade kunnat ventilera det här hos mina föräldrar. Man är svag som barn, och tror på det mesta som nån äldre och coolare säger. Hade det inte varit för information hemifrån är det mycket troligt att jag hade trott att hon hade en poäng.

Det kan låta som världens största kliché, men det enda som skiljer människor åt är omständigheter. Vi är alla lika mycket värda, och vi har alla samma grundläggande instinkter och behov. Och vi har alla känslor - rädsla är en av dom.