let the sunshine in
Oj. Klockan är 8.50 en lördagsmorgon i december. Morgonsolen lyser in och det är en sådan morgon då solstrålar inte är uppiggande och vackra, utan snarare som spjut i ögonen som borrar sig in i tinningarna och sprider smärta i det tunga huvudet. Kvällen innan borde logiskt sett resulterat i färre hjärnceller, det vet hon, men måste dom verkligen slå, hamra, och spränga sig ut? Tungan känns sträv som ryggen på en tax. Men hon fryser inte. Det måste vara första gången sedan sensommaren hon inte fryser på morgonen, fastän täcket åkt av.
Hon vet varför. Det klart hon vet, och det är också det som gör henne lite illamående, för hon har ingen aning om vad som händer nu. Hon vågar inte vända sig om, istället borrar hon ner ansiktet i kudden och låtsas sova, fastän hjärtat slår i samma tempo som hjärncellerna misshandlar hennes membran. Men då hör hon en djup andning och känner en varm hand på ryggen, och sen en arm som omfamnar henne. Och hon andas ut när han säger "morning girl, how about some breakfast?" Hon undrar om hjärtslagen pulserar ut i hans arm, öppnar ögonen och hoppas att han ler när hon vänder sitt tunga pulserande huvud. Det gör han. Nu kan hon välkomna solen.
Hon vet varför. Det klart hon vet, och det är också det som gör henne lite illamående, för hon har ingen aning om vad som händer nu. Hon vågar inte vända sig om, istället borrar hon ner ansiktet i kudden och låtsas sova, fastän hjärtat slår i samma tempo som hjärncellerna misshandlar hennes membran. Men då hör hon en djup andning och känner en varm hand på ryggen, och sen en arm som omfamnar henne. Och hon andas ut när han säger "morning girl, how about some breakfast?" Hon undrar om hjärtslagen pulserar ut i hans arm, öppnar ögonen och hoppas att han ler när hon vänder sitt tunga pulserande huvud. Det gör han. Nu kan hon välkomna solen.
Kommentarer
Trackback