temporary
Så bitterljuv blir en sådan tid. Du passar på att njuta fullt ut eftersom du inte vet när det tar slut men du kan inte riktigt slappna av när du vet att du inte kommer ligga i den famnen resten av ditt liv. Du kanske inte ens ligger där imorgon.
Jag minns exakt den känslan men inser hur svår den är att beskriva. Jag kommer ihåg när jag vaknade av att solen värmde upp sängen med två koppar te och ett askfat bredvid. Dagg och fåglar som kvittrade. Jag drog mina fingrar över hans bröstkorg tills sängen blev för varm och jag gick utan att säga hej då. Han var inte mannen i mitt liv men ändå kunde jag inte sluta låta mina fingertoppar trippa över hans mage.
Precis. Men jag tror att minnena oftast blir mindre bittra och mer ljuva med tiden, för det finns väl oftast en anledning att man ens krånglat sig in i något så komplicerat. Jag hoppas att jag minns septemberdagen då allt väldigt långsamt startade, att han kom ihåg den dagen lika väl som jag fyra månader senare då vi äntligen kommit lite längre. Fikastunder, en kram i regnet efter att hans kompis hade dansat små grodorna när hon fick veta att jag var från sverige haha, en blink med ena ögat (uppenbarligen inte från min sida för ja kan ju inte haha...) och ett stort leende som hälsning dagen efter audiostudion, ett vykort, när han sa till folk att "this girl, she's my valentine", hans ljusblå skjorta, hur röklukt inte stör så mycket när det är mintcigaretter, bilturer, filmkvällar, hot tubs och timslånga diskussioner om allt och inget. Och att du tyckte att jag var gullig snarare än jobbig när jag slet av dig den där pluntan med skitäcklig sprit (hahaha) och gömde den när du skulle sova hos mig första gången. Och mycket mycket mer under denna intensiva tid. Är rätt säker på att det är detta jag hellre minns än känslan av "vad fan gör vi egentligen?"
Lite senare ska jag lägga upp bilder från tisdagens utgång, som va skööööj, haha.