Ibland är jag fruktansvärt egoistisk. Ibland är jag otroligt fokuserad på mig och vad jag kan göra för att ta mig fram här i livet. Ibland önskar jag att jag bara kunde trycka på en knapp och allt bara gick min väg. Ibland tänker jag att jag skiter i andra, sålänge det funkar för mig.  Det är roligt att tänka på sig själv och att göra saker för sig själv - det är ju just den man är närmast, alltid.

Men nyckelordet är ibland.

Jag vill inte bygga ett samhälle på dessa grunder. Ordet "liberal" betyder inte längre frihet för mig. I Sverige just nu betyder det "egoism" för mig. Ni kan kalla mig vad som helst, kommunist, hycklare, "du vet inget förrän du själv tjänar pengar", och så vidare. Men jag förstår inte vad som är så vackert med att sträva efter ett samhälle där målet är att SJÄLV ska man gå igenom livet, man ska inte hjälpa andra, man ska få göra precis vad man vill, hur man vill, när man vill, även om det sker på bekostnad på andra. Nej, jag har aldrig förstått det där med att vara "liberal". Ett tryggt välfärdssamhälle borde alla vilja bidra till. Statliga medel och institutioner ska användas för att hjälpa människor att ta sig framåt. Har man ingenting är det inte särskligt möjligt att jobba sig uppåt. Man behöver en trygg grund och hjälp. Hur många har egentligen börjat jobba på Mc Donalds och sen blivit chefer osv? Sådana möjligheter är verkligen begränsade. Och hur lösningen till det skulle kunna ligga i fler skitjobb, praktik med 75 % lön istället för i FLER LÄRARE och BÄTTRE UTBILDNING är för mig helt jävla absurdt.