Hur många vuxenpoäng jag än må plocka lite här och där så finns det ett område där jag alltid ger upp, gräver ner mig, kapitulerar, och önskar att någon annan kunde ta tag i det åt mig. Planering, papperarbete, pengaproblem och det där ni vet. Jag är fullt medveten om att jag inte är ensam om detta. Och jag är också fullt medveten om att så jävla jobbigt är det inte egentligen, men guuuud vad jag bara vill gå och lägga mig istället. Jag har alltid varit ivrig och otålig, men detta kom i kombination med lat och oorganiserad. Tyvärr. Och jag känner mig aldrig tillfredställd när jag är klar med själva arbetet - utan först när jag ser att jag fått ut nåt av det, och det kan ju ta en stund. Så nu är jag mest irriterad och tänker att ingen kommer gilla mitt CV så varför skrev jag det ens haha. Och jag är oroar mig för allt och inget, som alltid under loven. Nästan alltid samma visa, två veckor klarar jag av att koppla bort allt och sen oroar jag mig och stressar över varenda liten beståndsdel i mitt liv. Kommer jag verkligen få den där kursen trots allt, fattar CSN vad jag menade med min anmälan om ändring, har jag inte gjort en adressändring till kingston och är det därför dom inte skickat nån räkning än, kommer jag verlkigen ha råd att resa så mycket som jag vill i maj/juni, och hur fan ska det gå med sommarhyra i london, kommer jag få ett jobb här, kommer jag gråta ihjäl mig när jag lämnar usa, kommer jag ens trivas där nu när jag åker tillbaka och massa av mina vänner är borta, kommer jag och kinga döda varann när vi bor i samma rum (okej, det oroar jag mig faktiskt inte seriöst för, det ska bli kul haha), kommer jag fatta nåt av FN-kursen, kommer jag verkligen börja träna, borstar jag tänderna tillräckligt bra för mitt tandkött blöder ju ibland, är mitt hår egentligen för slitet, kommer jag tappa kontakt med folk här hemma och på andra ställen i världen när jag inte är ens i närliggande tidszoner på fem månader, kommer min familj må bra, kommer jag må bra, kommer jag göra dumma saker, kommer jag såra folk, kommer jag fortfarnade skratta minst tio gånger per dag, kommer jag alltid mena det?  Bottom line: Kommer jag göra det bästa av min tid?

Jaja, får återgå till familjen och vårat älskade vardagsrum nu. Och katten, siki, som aldirg varit så kelsjuk som nu. Det är motsatsen till stress i alla fall.