in fact there is nothing i cant be

Är det någon mer som känner att man alltid måste vara övertydlig för att folk av det manliga könet ska förstå saker? Det är ju helt otroligt, ibland känns det som att prata med en femåring och outlina varenda steg i vad som till exempel har gjort en irriterad eller ledsen. Att komma till detta steg tar mig otroligt lång tid av tänkande fram och tillbaka om jag verkligen ska vara så rakt på sak. Jag känner mig utelämnad och vill att personen ifråga ska kunna läsa av små signaler. Men det fungerar uppenbarligen inte, speciellt inte om mycket av ens vardagliga konversationer sker på telefon eller online.

Det är en otroligt lättnad att säga "jag är arg/besviken/irriterad på dig för att" och få ett bra gensvar, som en ursäkt och en förklaring, men jag hatar verkligen att erkänna att någon har upprört mig. Jag vill mycket hellre vara iskall. Men eftersom jag inte är det ska jag försöka minnas till nästa gång att jag nog hatar att spekulera, vara paranoid, och därav bli argare, ännu mer. Det är lättare såhär, men jag känner mig så jävla löjlig. Tillbaka till femåringsjämförelsen: MAMMA, PAPPA, JAG ÄR ARG, NI ÄR DUMMA, SLUTA GÖRA SÅHÄR! Trodde det var över med sånt, men det är bara att embracea verkligheten och inse att inget går fram annars, haha.



Ilska eller kanske ett vårskrik haha? Sug på den ni.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback